lí franzén

Hej bloggen. Börjar ge upp det här med bloggandet..Går som segt. Men ska vänta med att ta bort den, man brukar ju ångra sig. Har väl egentligen inte så mycket att säga. Livet knallar på. Är less på mig själv, av en massa olika skäl. Tror inte det är många som skulle klara av att leva mitt liv vissa dagar. Stressar så jävulskt mycket.. ni har ingen aning. Jag har så fullspäckat schema ofta att jag måste göra flera saker samtidigt och trots att jag är så trött att jag skulle kunna somna redan vid sju, åtta tiden på kvällarna är jag uppe till efter 11. Vet inte hur jag ska kunna ändra på mig heller. Det är svårt.
Skolan är ett stressobjekt också. och varför för vet jag inte. Det går rent ut sagt grymt bra för mig i skolan. Det har det nästan alltid gjort. Men någonting är fel, när jag är så trött att jag många mornar kommer försent och inte har ork att hålla koncentrationen uppe allt för länge. Det är knäppt.
Jag funderar på att hoppa av svenska c. Ofta stora uppgifter och jag är ett år yngre än alla andra i klassen. De är snillen och ser mig som lillen. hehe klockren! Nej, skämt åsido. Jag menar det jag säger. Matte C börjar jag också tvivla på, vill jag?Behöver jag??Har börjat få en annan framtidsplanering än tidigare. Vill inte samma saker som förr.. Varför ska jag inte för en gångs skull satsa på något jag VILL göra? Och inte bara göra det för att det känns smartast/bäst eller av någon annan patetisk anledning. Vi lever bara en gång för guds skull. Och gymnasiet. tss. gymnasiet är egentligen i n g e n t i n g. Jag tänker förändra mitt liv.

Jag ska börja göra sådant jag vill göra. Inte vara för snäll och tacka ja till en massa tyngande uppgifter. Men vissa saker får man inte gratis. Självklart vet jag det. Men jag ger mycket gratis och vem fan är det som får lida om inte jag?? är arg på mig själv.jag måste skärpa mig.

jag måste skärpa mig.
skärp dig li.

...vill jag bara säga tack. Tack för de fina kommentarerna och de uppmuntrande orden. Det värmer.

Kan tillägga om föregående inlägg att jag inte alls läste igenom det jag skrivit och därför kan man kanske stöta på lite slarv fel här och där, men tror de flesta förstod innebörden. Har haft en rätt tung period i mitt liv nu ett tag, mycket på grund av just det här med mormor. Kan vakna mitt i natten och börja gråta när jag kommer att tänka på henne. Kan knappt höra hennes namn uttalas utan att tårarna rinner.. Det är skrämmande. Kan sorg släppa?
Har den senaste veckan befunnit mig i Huddinge/Stockholm tillsammans med Kjell, där jag tillsammans med Margareta hjälpt honom med hantverksförsäljningen. Riktigt trevligt och bra för mig som alltid har lite vinglig ekonomi nuförtiden, när man bor ensam och så där. Kan även nämna att det varit en riktigt känslomässig resa. Mormor ha nämnts många gånger och det är tungt. Tungt och hårt. Kvävande. Jag ville många gånger bara försvinna, men tog mig i nacken och skärpte mig. Man måste blicka framåt.

Min älskade hund avlivades i förrgår.

Vad kan jag säga? Ännu ett hårt slag mot hjärtat. Jävligt tungt, men min fina Ronja hade mest troligt fått cancer och mådde inte bra.. Hon slapp iallafall lida. Även här vill jag nog vänta ett tag med att skriva så mycket. Det är jobbigt och just nu vill jag försöka att inte gå in för djupt i all äcklig, kvävande sorg som finns här i världen. Blir så jäkla....ledsen.

Tror jag tar och skriver något mer inlägg här någon dag. Något mer positivt. :)

ha det guld och sköt om era nära och kära!

Jag har valt att inte skriva så mycket om min mormor och hennes bortgång här i bloggen. Jag har valt att inte skriva eller alls prata så mycket överhuvudtaget om det.

Varför?,

kan man undra.

Varför, undrar även jag. Varför ska jag inte berätta om min fantastiska, underbara och unika mormor som tillfört så mycket glädje och lycka till mitt liv.
Jag tror det handlar om rädsla.
Jag är rädd för att inse. Rädd för att verkligen inse, att min älskade mormor är borta.
Bara helt plötsligt.
Hon finns inte mer.

Jag tror att orsaken till att jag nu skriver detta är att allting börjar bli så uppenbart.

Jag vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska göra eller hur allt ska bli.
- Ingenting.
Det är sjukt att livet måste återgå till det vanliga och att allt måste få ha sin gång.
Att ingen kan påverka det och att man plötsligt står där - rådvill och ensam.


Det här är min berättelse om min mormor Elsy.

Så långt jag kan minnas har min mormor funnits där. Redan när jag var riktigt liten dyrkade jag min mormor.
Hon var som den goda fén, eller kanske mer passande - den godhjärtade och spännande trollkvinnan. Hon hade nog själv hatat att bli kallad ''trollkvinna'' men jag ska förklara vad jag menar:
Det är nämligen så att min mormor, hon kunde allt. Hon kunde speciellt mycket om pillriga saker, sådana där som är omöjliga för alla andra. Det var alltid hon, min mormor, som pysslade med oss, lärde oss knep och nya saker. Minns att hon alltid tog fram papper och pennor, satt och ritade med oss, hade pärlor åt oss barnbarn så vi skulle kunna leka. Hon sydde klänningar åt mig och två kusiner. Jag fick en blå, i siden med guldfärgade stjärnor på.
Jag tror än idag att det är bland de finaste klänningarna jag äger.
Helt ute ur mode, lite för kort i ärmarna - men ändå. Den har till och med en tillhörande underklänning, i blått, som gör att hela alltihopa ser så oerhört exklusivt ut.
Hon gjorde armband. Halsband. Ringar.
Örhängen.
Hon gjorde underverk av skinn, skapade pengapåsar, väskor - ja, allt möjligt. Hon sydde kläder till mina barbies och dockor.
Hon bakade världens bästa drömmar.

Det var så spännande att vara nära mormor. Allt hon gjorde blev helt enkelt spännande.
Inte ens att hon var kedjerökare och ibland fick hostattacker som fick folk att hoppa till spelade någon roll. Det hörde till och gjorde nästan allting ännu bättre.
Mormor älskade att skratta. Hon älskade att bry sig om.
Det var en av hennes stora svagheter - hon var FÖR omtänksam och FÖR engagerad.
Var det någon som var ledsen blev hon ledsen. Var det någon som hade det svårt, hade hon det svårt.
Men det tär, att vara en sådan människa. Att inte klara av att släppa andra människors liv på grund av omtanke och oro. Och min mormor var skör.

O ja, hon var skör. Hon var så liten på alla vis, storlek 34 i skor och kan hon ha varit 150 centimeter lång? 
Det är svårt att förstå att en sådan liten människa kunde bära på så mycket energi, viljor och kärlek, i en sådan liten kropp. Men som sagt, min mormor var unik.

Under årens lopp har jag alltid haft en väldigt tät kontakt med mormor. Avståndet (mellan Jokkmokk och Haparanda) gjorde automatiskt att man inte kunde träffas varje vecka eller ens månad, vilket var trist. Men vi gjorde ändå en hel del kul tillsammans och de flesta jular och midsomrar jag ser tillbaka på har mormor varit med. Marknader är något annat roligt jag fått vara med om, just tack vare min mormor.
För det är ännu en sak som hon sysslade med.Marknader. Jag vet inte hur många hundra marknader hon och Kjell (extra-morfar, mormors man) hann avverka. Men det är inga fjuttiga siffror kan jag avslöja.
De sålde och Kjell säljer fortfarande, smycken (handgjorda i tenn och skinn, tillverkade av mormor) renhornsbestick och liknande som Kjell tillverkat. Hantverk alltså.


Jag fick tidigt börja följa med dem runt i Sverige med husvagn på marknader och till och med själv stå och ta betalt och sälja. Det var min mormor som pushade på så det slutade med att jag tjänade storslantar genom att stå och sälja gamla leksaker brevid deras stora marknadstånd och till och med en gång, själv tillsammans med min kusin, hade ett bord i Sangis och gjorde succe.
Så mycket som en så liten kvinna lärt mig.
Så mycket som hon fått mig att älska och beundra henne.

Det är främst tack vare min mormor jag fått se Sveriges avlånga landskap i verkligheten.
Jag har varit till Hjo, till Åsele, till Strömstad.
Till Lyxele, till Gävle och till Älvkärleby. Så många ställen. Min fjuttiga blogg räcker inte till.

Hon var så envis, min lilla mormor. Så åsiktstark och engagerad. Hon ville allt - samtidigt.
Hon lagade mat och hoppade upp på köksbänken för att nå porslinet som var för högt upp i skåpet för att hennes 1,5 meter över marken skulle räcka.
Hon satt ner på en minipall tillverkad för en blomkruka och lekte med barnen. Hon sprang upp och ner för trapporna för att bädda och skura och tvätta.
Hon skramlade och letade i lådor för att hitta saker och visa och visa och visa.
Lära, visa och berätta.

Hur kunde hon veta så mycket? Hur kunde hon utforska så mycket?

En liten brödsmula kunde bli en guldklimp i hennes händer. Hon vände och vred och fick alla våras ögon att lysa och intressera sig.
Ingen kunde låta bli att imponeras av Elsy Enlund. Hon gick rätt in i så många människors hjärtan, spridda över hela landet och man kunde inte annat än antingen älska eller hata henne. För visst fanns det människor som inte tyckte som mig. Som inte klarade av all energi hon förmedlade. Som inte förstod.
Men de människorna var mycket få och var sådana som nog var väldigt illa omtyckta själv.
Orsaken till att jag nämner detta, är för att min mormor inte var någon gudinna, även om jag många gånger själv undrat. Hon var mänsklig. En människa av kött och blod, precis som oss andra.

Jag tänker så ofta på henne. På kvällarna när jag ligger nedbäddad i min säng och försöker sova, mitt i natten om jag råkar vakna, på morgonen, på dagen. Vid speciella händelser tänker jag ''det här ska jag berätta för mormor'', men sen kommer jag på att..det går ju inte.
Det är så frustrerande. Det är över, bara så där. Hennes mobilnummer finns fortfarande kvar på min telefon och hemtelefon numret heter fortfarande ''Mormor och Kjell hem''.
Jag bara gråter.

Jag minns en gång, strax innan sommarlovet. Jag, mormor och Kjell skulle städa ur min mosters lägenhet. Vi skurade och dammsög och bökade och tillslut blev det dags att fara. Men bilen var full av packning, så det såg ut som att jag skulle bli tvungen att gå. Vad gör min 70 åriga mini-mormor då?
Jo, hon hoppar in i baksätet på de nedtryckta sätena och sätter sig som en drottning på sin tron, rakt på allt bråte som lägrar sätena och sedan tänder hon en cigarett, samtidigt som hon gör sig hemmastadd med några kassar i famnen. Jag, som vid den tidpunkten börjat vänja mig vid min halvgalna mormor fick snopet hoppa in i framsätet och snabbt spänna fast säkerhetsbältet innan vi dundrade iväg då Kjell satte gasen i botten och jag fick skjuts hem.
Eller den gången då min mormor upplyste mig om att hon hade löständer (något jag aldrig kunnat föreställa mig) genom att kvickt trycka ut dom ur munnen. Min min var av att döma något extra, då min mormor började skratta så mycket att det övergick i tårar. Jag kan upplysa er om att för mig var det tvärtom. Först grät jag av skräck då jag såg att tänderna lossnade från munnen och när chocken lagt sig, skrattade jag av lycka att det inte var så farligt utan rentav riktigt kul.

Sista gången jag såg henne var här, i Haparanda. Jag skulle iväg med Madde in till stan så jag hade lite bråttom. Som vanligt. Jag kramade om mormor, hårt, och vi sa det gamla vanliga ''var rädd om dig'' och sedan sa mormor något. Det är det där ''något'', som jag inte minns. Hon sa något, något viktigt. Något riktat rakt till mig. Men jag kan inte minnas..
Jag tror och hoppas att jag kommer på det en vacker dag.
Dagen hon gick bort minns jag lite som ett töcken. Bara dagarna före hade hon sprudlat av liv och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att HON, min mormor av alla människor skulle dö.
Ordet dö, fanns inte i min värld.
Så, den 18 Juli 2009 slutade hennes hjärta slå.
Hon hade då legat i drygt ett dygn med respirator och överlevde ett till utan.

Det var en propp som tog min mormors liv. Och risken var stor att om hon hade överlevt hade hon fått leva som ett paket resten av sitt liv. Inte något som hon hade accepterat. Nej, nej. Inte min livsglada,sprudlande mormor inte. Ser man på saken ur den synvinkeln var det, de bästa som kunde hända i den bisarra situationen.

Men var det de bästa för oss? Vi som lever vidare, som finns kvar här?

Jag har inget svar på det. Men jag tror att vi djupt inne i våra hjärtan kan känna mormors närvaro. Som att hon lever vidare, genom oss.
 
Jag kommer aldrig någonsin kunna glömma min mormor.
Hon var en otrolig kvinna utan dess like och jag tycker synd om de människor som inte hade chansen att lära känna henne. Det är ett oändligt stort tomrum som finns hos mig nu och i så många andra som stod mormor nära. Än, vet jag inte hur det någonsin ska kunna fyllas.

Jag älskar dig mormor.

Jag gjorde det då,
 jag gör det NU

och jag kommer alltid att göra det.

Nu har det gått fyra dagar sedan jag uppdaterade senast och jag kan tänka mig att många av mina trogna läsare blivit förskräckta och kommit på er själva med att tänka '' jag känner ingen livsglädje längre...Li har slutat blogga..igen...'' Men det är lugnt. Jag hade bara HELG ni vet. Tog det lugnt och försökte att inte nöta dator fullt lika mycket som vanligt. Men here we go again:

Min helg var mycket fin och bra. Spenderades i sällskap av i första hand Toni såklart och min familj. Hann även med att umgås lite med Madde,Micke och Linnéa. Några andra jag sällskapade rätt stadigt med under helgens gång var våra två hundar, Ronja och Zita, vilka gav både mig och T en hel del motion. Amaziing. Helt roligt var det dock inte hela tiden som exempelvis den gången MIN kära vovve - Ronja - som nuförtiden är mig djupt trogen då hon ser Zita som en rival - bestämde sig för att göra allt för att förpesta matte Lis liv.
Hon rullade sig i kogötsel.
Hon sprang iväg.
Hon kom inte när jag ropade.
Hon kom inte när jag skrek.
Hon trotsade mig.
Hon j ä v l a d e s

Nåväl. nu är allt bra igen. Men jag var inte glad kan jag säga. Speciellt inte då jag anser att Ronja är den snälla vovven, medan pappas ZITRON (zita såklart) är ett monster, en äkta liten odåga. PLÅGA.
Men ack.. ibland kan Ronja också.

Aja. För att avsluta hundbabblet kan jag berätta att min far och Ronja anländer hit till Luleå imorgon för att besöka veterinären: Ronja ska nämligen opereras inom en snar framtid. Vilket är bra, för just nu mår hon inte allt för bra.

Idag har jag varit i skolan, handlat och gymmat. En rätt bra dag. Har dessutom hunnit boka lite teorilektioner på körskolan vilket känns skönt. Vill köra igång nu så jag slipper stressplugga senare. Hmm what else.Vet faktiskt inte om jag har så mycket mer att blogga om för tillfället :) Kanske att jag gärna skulle befinna mig på älgstråket 11 i Marielund just nu.. jo. Det hade suttit fint det!

jaja :) Nu ska jag diska, kolla igenom lite papper och sedan krypa till kojs. Ha det guld!

Såå har även denna dag passerat. Härligt!!!:)
Orinteringen gick finemang, är faktiskt nöjd med tiden också, strax över en timma. Banan som tydligen var 5 kilometer FÅGELVÄGEN!?!?! var hyfsat enkel men rätt lång. Känslan när allt var avklarat var underbar...heelt magnifik. Efter orienteringen blev det umgänge med Ingela, riktigt trevligt och vi hann med lite besök i stan och sådant.

Sedan blev det hem för krubb och efter det drog jag och schteeekte solarium. inte för att det funkar på mig, meen jag ger inte upp! Strax därpå mötte jag upp Madde vid busshållplatsen och drog iväg mot Storheden (fick en VIP biljett idag, så åkte gratis ;). På S-H sprang vi in på Myrorna,Ica och Jula, sistnämnda bara för att värma oss, tro inget annat! fick inte med mig något vettigt hem men M däremot shoppade en väska. Försökte övertala henne att köpa ett par skitheta högklackade skor, men hon ansåg att hennes ekonomi var för ostabil eller något..snyft. Men hon blev lite sugen allt, eftersom det var lite av ett öde att de just fanns i hennes storlek! hehe.
Nu har jag inte tid att uppdatera mer om min dag, för ni kan ju gissa vad som händer nu?

INTE DET??????++



idol.

Nu har även en onsdag passerat..smärtfritt och fridfullt. Onsdagar består av två lektioner i skolan - svenska och teater. Väldigt lugn dag om man säger så. Tilläggas kan vara att vi dessutom har sovmorgon till 9.40.
Efter skolan kikade jag, Madde och Salla bland annat in på Cubus och efter att M lämnat mig och Salla blev det bland annat Åhléns, Game och några affärer till. Tack och lov behövde ingenting följa med mig hem förutom ett spel som är beställt till min bror och lite mat. Väl hemma lagade jag mat, åt maten och lade mig i sängen för att plugga glosor och ta det lugnt. Vad händer då? Min mamma, Toni eller Madde behöver inte ens gissa, de känner mig så väl... jag SOMNADE.

Tyvärr (tack och lov) fick jag inte sova särskilt länge eftersom jag spammades med sms och msn-signaler. Dagens samhälle och stressen. huhuuuu.

Imorgon är det orientering som gäller, har jag redan hunnit nämna det kanske? Nåväl, spelar inte så stor roll. Ska iallafall ENSAM orientera en 5 kilometers bana på tid. Hur det går, det återstår att se, men satsar man på MVG i idrott är det ensam-orientering-i-arcus-skogen-som-gäller. Men överleva lär jag åtminstone göra :)

Nu ska jag börja tagga inför IDOL.. eller tagga och tagga. Men ska försöka avsluta lite andra saker så jag kan göra något liiite koncentrerat. På tal om koncentration - varför är det alltiiiid så svårt att koncentrera sig när mamma ringer? Är ALLTID upptagen med något annat, mitt uppe i en msn-diskussion eller tv-tittande, vad som helst. Kan oftast inte slita mig alls. Hon ringde för ungefär en kvart sedan, enkomt (stavas det så?) för att inte krascha mitt idol-tittande.(tror iallafall att det var därför hon ringde så tidigt.) Men tror ni inte att jag trots att idol inte ens börjat är upptagen med något?

Dagens samhälle. huhuuu.

la familia

ÅÅÅÅH VAD JAG BLIR SUR............Hade skrivit mkt som fan och sen försvann det. så IRRITERANDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! nåååååå. har just sattit mig här iallafall. Har varit och gymmat. Tänkte att jag ska pränta ner några rader för att upplysa er trogna läser i vad som händer in the life of li. hehehehe.
Som sagt har jag varit och gymmat och det gick helt sådär bra. Överraskade Madde , som också var där, när hon försökte göra armhäv (ni vet man drar upp sig på ovanför en stång) och tog upp henne på mina axlar :D Klarade av att göra hur mycket benböj som helst, inte ens ansträngande! Där har vi nya träningsformen for sure ;)

Skolan idag gick också helt hyfsat. Teater, matte och tyska. hade ju grymt mycket tyskauppgifter meeen, jag överlevde. klarade glosprovet också hur fint som helt trots att jag började plugga dom ordentligt först timmen före :o illa gorilla. Efter skolan blev det inte så mycket mer gjort än att jag handlade och käkade. SLutade först klockan 5 så..inte allt för mycket tid.

Har hunnit kolla idol också nu en sväng..men det är så kasst i år. faktiskt. med undantag för vissa. hehe. :)

men nu ringer min moooooooor, puss på er!!

:)